Dessa obegripliga teknikprylar!
Oh nej, missförstå mig inte. Jag älskar alla dessa olika prylar, när de funkar. Det finns inget som kan reta upp mig så mycket som när de betämmer sig för att helt plötsligt lägga av. För det är precis så det är. Ofta.
Ta min dator till exempel. En laptop som inte är allt för gammal. Jag köpte den hösten 2004. Okej det är fyra år sedan och det är väl kanske så där 60 år i dataår. Men ändå, jag känner 60 åringar som springer marathon! Den har väl funkat relativt väl fram till nu. Lite trött så där, den klarar väl en kvart på batteri. Nej jag överdriver inte, men batterier lever ju inte så länge och det gör inget när man ändå bara sitter med den hemma och kan ha den på ström.
Tills i förrgår kväll. När jag sitter lugnt och surfar lite. Då bestämmer sig den lilla datorn för att tangentbordet ska sluta fungera. Helt plötsligt, från att ha fungerat kanske inte klanderfritt så i alla fall utan större problem till att inte fungera alls. Inte heller den lilla touchpaden fungerar. Nu har jag ju en extern mus så det kan jag leva med, men att inte kunna skriva minsta lilla sak är ju ganska jobbigt. Jag försöker med allt, ”data for dummies”-omstart, uppdatering av drivrutiner, felsökning (som förövrigt är helt värdelöst) ja allt jag kan komma på. Ingenting hjälper! Vi är inte så bra vänner längre, jag och datorn.
Har fortfarande ont i halsen och det är jobbigt. Jag är så hungrig hela tiden, och kan inte riktigt göra nått åt det för att äta är bara smärtsamt. Vilket gör att man blir så trött, och sur. Mellansjuk suger. Då är det bättre att bli deckad av en halsfluss, knapra lite piller och bli bra. Seg utdragen mellansjuka som aldrig går över är uttröttande.
Men det gör inget, för imorgon är det roadtrip på G. Då bär det av till Blair-Witch skogen och hälsa på bror som det var ända sedan jul man såg sist. Det kan pigga upp den mellansjukaste…:) Jag pratade med Little Miss Chatterbox i telefon här om dagen och hon berättade att vi skulle åka till mobos huuuuuuuuuuuuus. Pappa skulle köra och det var lååångt. En 40 mils resa med henne kan nog bli kul…:)
Nej, nu måste jag fortsätta jobba lite, så inte finlandsmonstren kommer och äter upp mig. Tills nästa gång…ta ta.